allFair är att vinna varje pris - men inte till varje pris
 
Hem   Konceptet   Föreningen   Nyheter   Etikseminariet   allFair vinnare   Medlemsskap   Press    Insikt  
Partners









Med anledning av allFair:s stora etikseminarium 2005
Idrottens människor och helgon -
Små och större reflektioner av en idrottsetiker på besök
Av Mikael Lindfelt

Det samtida samhällslivet bjuder ofta dess observanta iakttagare på en del intressanta paradoxer. En sådan paradox är den tydliga klyftan, eller kanske hellre ravinen, mellan innehållet i olika fest- och högtidstal å ena sidan och den faktiska verkligheten å andra sidan. Idrottskulturen är sällan ett undantag. Det jag nu konkret tänker på berör etikens roll och plats i idrottskulturen.
Hur ofta har vi idrottsälskare fått höra hur viktigt det är med etik i idrott och vilken enormt stor fostrande betydelse idrott har i vårt samhälle. Hela det nordiska systemet med samhällsstöd bygger i en väsentlig mening på att idrott fostrar dess utövare till något - i moralisk mening - positivt. Det må sedan gälla demokratifostran, folkhälsa eller förebildlighet som den svenska idrottsrörelsens nestor Bengt Wallin särskilt lyfte fram i sitt föredrag. Som helhet har idrottsrörelsen i Sverige, i Finland och i flera andra länder, lyckats med konststycket att få ut budskapet om idrottens faktiska positiva betydelse. För att uttrycka det på ett annat sätt, har man lyckats väl i att skapa myten om den totalt positiva berättelsen.

Logiken är på sätt och vis enkel. Den positiva berättelsen fungerar med samma logik som alla slags berättelser, dvs. man tar fasta på vissa aspekter i verkligheten och binder dessa samman till en sammanhängande helhet. Det som inte passar inom berättelsen ramar lämnas utanför och betraktas som antingen irrelevanta och avvikande eller misstag som kan korrigeras.

Låt mig ännu ge en annan infallsvinkel på berättelsens logik. Den berättelse som blir den rådande berättelsen är normgivande. Den berättelsen har i en viss mening alltid tolkningsföreträde och definitionsrätt. Den definierar vad som är centrum och vad som stått i periferin av helheten av fakta, känslor, attityder och stämningar i verklighetens helhet.

Kanske dags att bli lite mer konkret. Idrottsrörelsen har gett den positiva berättelsen om idrottens betydelse för individer, grupper och samhället i stort en självklar status. Idrott i vid mening - allt från elitidrott till barn- och motionsidrott - är något positivt i sig. Om det finns problem inom idrottskulturen, är dessa problem avvikelser och misstag. De hör inte till berättelsen som sådan.
Den redan nämnda Bengt Wallin tog i sitt föredrag fasta på en del allvarliga problem inom den samtida idrottskulturen. Han behandlade tendensen till rovdrift på barn, den alltid närvarande frestelsen till fusk genom dopning och slutligen tangerade han kort våldsbenägenheten inom idrottskulturen.

Jag har inga som helst invändningar mot dessa problemområden. Läs noga, tänk efter och missförstå mig rätt. De existerar och skall utan vidare ges stor uppmärksamhet. De behöver åtgärdas på alla tänkbara sätt, och mycket arbete sätts på att komma tillrätta med dessa och likartade problem, vilket inte minst framkom i Clas-Göran "Myggan" Wallins och Janne Lindhs respektive föredrag. Bådas föredrag var både innehållsligt intressanta och vidsynta. Verksamheten de beskrev var på alla sätt föredömlig och uppmuntrande.

Det jag däremot vill fästa uppmärksamheten vid är den alltför lätt påtagna attityden att allt inom idrottskulturen är positivt, föredömligt och fostrande OM vi lyckas komma tillrätta med avvikelserna - problemen. I den meningen utgår vi fortfarande tämligen oreflekterat från idrottskulturens stora myt att idrottsutövning är i sig något positivt, medan problemen hänför sig till undantagen. Jag vill väcka diskussion - helt självklart - och därför spetsar jag också medvetet till min poäng genom att fråga: Vad är det som gör att vi i t.ex. barn- och ungdomsidrott lätt ser hur idrottsutövning fostrar till exempelvis gemenskap och hänsynstagande, medan vi inte lika lätt uppmärksammar hur idrott också uppfostrar till självhävdelse, konkurrenstänkande eller elitism? Det förra bestäms enligt den positiva berättelsens logik till normalt för idrottsutövning, medan det senare faller in under kategorin problem och avvikelser. Den normerande berättelser tar alltså fasta endast på vissa aspekter i verkligheten och gör dessa delaktiga i centrum, medan andra aspekter sätts i periferin.
Jag behöver säkert ytterligare precisera min poäng för att inte bli betraktad som glädjedödare. Att vi har en positiv mytbildning inom idrottsrörelsen är i sig något helt positivt. Den allmänt uppburna bilden av idrottsverksamhet har därför inte sådana problem som omgärdar t.ex. modekulturen eller rock/popkulturen. Deras berättelser är i utgångspunkten klart mera provokativa och negativt laddade. Men det jag vill poängtera har att göra med hur man handskas med den positiva berättelsen så att dess definitionsmakt och tolkningsföreträde inte gör oss uppmärksamma på vissa blindfläckar i betraktelsen.

Egentligen kan man säga att idrottskulturens positiva berättelse är positiv för att vi vill använda idrottsutövning i ett positivt fostrande perspektiv. Det är något aktivt vi gör med den idrottsliga verksamheten. Det finns med andra ord ingen automatik som säger att bara för att vi sysslar med idrott, sysslar vid med positiv fostran. Snarare finns risken till perspektivblindhet i denna föreställning. Tänker vi att idrottsverksamhet som sådan är något positivt normbildande, är risken överhängande att vi blir bde "hemmablinda" och selektiva i vår syn på idrott. Om vi däremot blir mera medvetna om att idrott är en verksamhetsform som vilken annan mänsklig umgängesform som helst med likartade möjligheter till både gott och, positivt och negativt, föredömligt och kränkande beteende, har vi också större chanser att undkomma onödig dubbelmoral i idrottsliga sammanhang och på allvar också erkänna att idrottens stora berättelse är en berättelse om människor - och inte om helgon eller änglar.

Den stora paradoxen handlar fortfarande om festtalens värld och den faktiska verkligheten. I den faktiska verkligheten agerar människor och jobbar med olika slags moraliska dilemman som uppkommer inom idrottskulturen. I festtalens världs fastställs och upprätthålls den stora mytiska berättelsen. För mej är paradoxen uppenbar. Den språkliga verklighet som utmålas i festtalens värld har haft ett onödigt övertag över den faktiska verklighetens sätt att tänka. För det är i vår tanke- och föreställningsvärld som verklighetens olika aspekter sätts i relation till varandra och i den som vissa aspekter ställs i centrum, medan andra stått i periferin. Vårt tänkande skapar berättelser. Och dessa styr inte i första hand hur vi agerar, utan hur vi förstår vårt handlande.

Det perspektiv som byggs upp genom allFair:s verksamhet utgår från att vi aktivt måste använda oss av idrottsverksamhet om den skall kunna ha något positiv betydelse. Som jag ser det, är det också viktigt att bygga upp ett språk och en föreställningsvärld utifrån de konkreta erfarenheter man gör på gräsrotsnivå för kunna utmana det festtalsspråk som inte har verklighetskänsla och som inte talar om människor, utan som "går på tomgång" - för att parafrasera filosofen Ludwig Wittgensteins bild. Risken är annars - vilket jag genomgående velat lyfta fram - att vi agerar med ett tänkande och en berättelse som gör selektivt hemmablinda.

Men tyvärr har etikens roll alltför ofta satts i fel verklighet - i festtalens automatiserade verklighet. Att etik för övrigt inte har någon högre status i idrottskulturen finns det alltför många exempel på. Det uppmuntrande är att allFair:s verksamhet i allmänhet och de föredrag som hålls på det stora etikseminariet i synnerhet bryter denna trend. Etiken är satt i dess egentliga sammanhang - bland aktiva människor.

I all välmening, Mikael

 Läs om etikseminariet 2007
 Läs om etikseminariet 2006
 Läs om etikseminariet 2006 på Idrottsforum.org
 Läs om etikseminariet 2005
 Läs om etikseminariet 2005 - Summering
 Läs om etikseminariet 2005 - reflektioner från Mikael Lindfelt
 Läs om etikseminariet 2004
 Läs om etikseminariet 2004 av Tomas Henäng
 Läs om etikseminariet 2004 på Coachen.se